Blåa toner återbördade till gärningsmännen

Det började i Karleby 1986, då några bluesälskande killar under ledning av Robban Hagnäs sammankom i stadsdelen Ventus och beslöt att börja spela tillsammans. Så tog Wentus Blues Band sina första steg, och tre år senare var det dags för den självbetitlade debutskivan. I det skedet kunde knappast någon ändå ana att en stor nordisk bluesinstitution var född.

Småningom har det i varje fall blivit ungefär 150 spelningar i året, en hel del av dem tillsammans med bluesens internationella stornamn. När bandet firade 20-årsjubileum var en rad av de här artisterna inbjudna, och festligheterna låg som grund för dokumentärfilmen ”Family Meeting” (regisserad av Heikki Kossin). Därefter har också 30-årsjubileet avverkats, men killarna visar inga tecken på att tröttna – och varför skulle de, bluesmusiker åldras som bekant inte utan når bara längre in i bluesens sanna väsen.

Tidigare i år utkom bandets tionde studioalbum ”Throwback” (Ramasound), där en del av de legender man under åren samarbetat med lyfts fram – via respektfulla men ändå på intet sätt opersonliga tolkningar av deras låtar.

 

På den senaste skivan med eget material (”Lucky Strike Mama”, 2016) orienterade sig WBB några steg mot den råare, urbana Chicagobluesen, och givetvis har en hel del nedslag i den genren tagits in också nu. Bandets mustiga samspel är som gjort för tolkningar av Carey Bells (1936-2007) och Phil Guys (1940-2008) låtar, och också tonerna från amerikanska södern med tolkningar av Louisiana Reds (1932-2012) material sitter bra.

Och då bandet tar sig an den mångåriga samarbetspartner Eddie Kirkland (1923-2011) kommer en lite funkigare krydda in i bilden.

Det mesta här är svängig uptempoblues, men svenska Sven Zetterberg (1952-2016) representeras av två snyggt balladbottnade nummer med stark soulkänsla. ”I think you need a shrink” och ”Let Me Get Over It” hör båda till mina personliga favoriter på skivan.

Och alltid lika fräsch, här dessutom i en fin och känslig tolkning, är evighetsmaskinen (grundad 1965 men fortfarande still going strong) Canned Heats klassiker ”This Was”. Dessutom ihågkoms veteranerna – i bandet som faktiskt spelade på Ruisrock 1971 – med en avslappnad version av ”Future Blues”.

Förutom de redan nämnda artisterna ges utrymme åt Hungry John (1951- ), en norsk bluesmusiker som i första hand inspirerats av Muddy Waters, och Eric Bibb (1951- ), singer-songwriter med bluesen som sitt primärområde.

När det handlar om en skiva med låtar av musiker och låtskrivare som WBB samarbetat med, kommer man naturligt också att tänka på namn som den här gången inte är med – men som gott hade kunnat platsa. Till exempel Lazy Lester, Kim Wilson, Omar Dykes, Mick Taylor, Barrence Whitfield, Clas Yngström (Sky High), Roffe Wikström och Louise Hoffsten kanske kommer i tur i något senare sammanhang.

Och det som blev uppenbart redan på föregående skiva bekräftas nu, nämligen att samspelet inom Wentus bara blir tätare och mer blixtrande med åren. Ljudbilden är helt organisk, utan trixande eller dekoration, och i förgrunden opererar Niko Riippa vars gitarrtoner och -riff landar med stilfull precision. Dessutom tar klaviaturhanteraren Pekka Gröhn nu mer plats en vanligt: hans el-orgel gjuter en fin fyllighet i den musikaliska grunden, och soloutflykterna ger behövlig variation.

Och många av de valda artisterna spelar ju vid det här laget i änglarnas bluesband, så WBBs projekt blir förutom att hedra dem också att föra en tradition vidare. Något som bandet under hela karriären gjort till en hjärtesak.

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

U2 på gott och ont

Tre år efter albumet ”Songs Of Innocence” har U2 färdigställt syskonutgåvan, ”Songs Of Experience” (Island/Universal), och det första som slår emot när man tar skivan i sin hand är Anton Corbijns pärmfoto med Bonos son Eli Hewson och The Edges dotter Sian Evans poserande hand i hand. Jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker det är en kul eller fånig idé, men kanske spelar just den saken heller inte så stor roll. Det är musiken jag väntat på, och under de första genomlyssningarna är jag tveksam.

U2 är förstås sedan länge något av sin egen storhets fånge. I och med att de tidiga skivorna är så imponerande, och i många fall fortfarande mer än väl håller måttet, känns det som om varje ny utgåva borde vara En Stor Musikalisk Händelse. Men ”Songs Of Experience” har många svackor, och bandet låter under en del stunder som en i sig väloljad maskin som trots allt går på tomgång.

Men också om jag har mina invändingar vill jag inte påstå att skivan skulle vara dålig, det är den naturligtvis inte. Min inledande reaktion handlar delvis om orealistiska förväntningar, och så tror jag verkligen inte på idén att fler producenter – här Jacknife Lee, Ryan Tedder, Steve Lillywhite, Andy Barlow och Jolyon Thomas – i sig skulle leda till bättre resultat.

Nu verkar ljudbilden för all del ytterst exakt utmejslad, och vill man att allt ska låta så överraskningslöst U2-mässigt som möjligt är den väl nästintill perfekt. Musiklager läggs på varandra med stor precision, och de dramatiska effekterna är många och inprickade med pondus. Men liksom så många gånger tidigare är det snarare då bandet skalar av och tonar ner som de bästa resultaten uppnås.

 

För när Bono och The Edge tillräckligt länge fått agera med stora gester kan de under den senare delen av skivan avstå från många av de pompösa överslagen och ta det lite mer avslappnat. Och då melodierna på så sätt får tala för sig framträder i de bästa stunderna en känslig skönhet. Låtar som ”The Little Things That Give You Away”, ”13 (There Is A Light)” och ”Landlady” höjer skivans poäng rejält.

 

Tills vidare kan jag ändå inte hålla med dem som sett ”Songs Of Experience” som U2s starkaste skiva sedan ”Achtung Baby” (1991). Fast albumet har tenderat att växa efterhand, så vem vet hur det ännu kan bli.

 

Och till slut bör nämnas att finländska bluesinstitutionen Wentus Blues Band har en ny skiva, ”Throwback”, på gång (återkommer till den mer specifikt i min nästa diggat-blogg), och dessutom spelningar i Finland tillsammans med svenska bluesveteranen Rolf Wikström. Roffe senaste album ”Istället för tystnad” har några år på nacken och är kanske mer nedtonad än man vant sig vid, men framförallt i den fina hyllningen till en döende mor – ”Arton nätter, nitton dagar” – visar han att också klöset också finns i behåll.

Hans klassiker ”Som vattnet flyter i floden” om faderns död har numera alltså fått värdigt sällskap av en annan sorgesång med gråtande gitarrer.

 

Wentus Blues Band och Roffe framträder tillsammans i Helsingfors (Savoyteatern) 16.2, i Jakobstad (Schaumansalen) 17.2 och i Vasa (Ritz) 18.2.

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Janssons favoriter 2017 (extended version)

En diskussion mellan rockdiggarna Jean Lindén, Frans Rinne och mig har publicerats i i Åus papperstidning (30.12 2017), men här kommer också i känd stil en utökad favoritlista – utan gradering – med specifika låtval. Jag lyfter fram de fem favoriter som presenteras i papperstidningen, men dessutom sexton andra album (hade från början tänkt mig att de skulle bli sammanlagt tjugo, men nu slank ytterligare någon skiva med).

 

SÄKERT: Däggdjur

Annika Norlin (läs mera här) börjar helt coolt sin skiva med textraderna ”det finns så många man inte vill prata med / allt tråkigt dom säger förvandlar varje samkväm till ett helvete”, med skör röst framförda på Östersundsmål – och med minimalt stöd av kompet. Det här är från första låten till sista en skiva man kan bli totalcharmad av. Enkel indiepop som kunde vara inspelad i vardagsrummet, men smarta och drabbande texter och underbara melodier – och framförallt låter det inte som någonting annat jag hört under året. Norlins Säkert-projekt bjuder på en alldeles egen, originell och djupt berörande musik.

 

THE WAR ON DRUGS: A Deeper Understanding

Inget nytt eller radikalt, men det redan från tidigare smidigt fungerande konceptet har förädlats ytterligare. Bandet låter tätare och mer samspelt, låtarna har laddats med en ännu större nyansrikedom, och ledaren Adam Granduciel skapar med sin gitarr en skönhet av sällsamt slag. Lite av Cure i modern och uppdaterad form: här bjuds på en drömsk inringning av mentala tillstånd och känslor av melankoli, med starka melodier under de luftiga ljudbyggena. Granduciel ger låtarna den tid de behöver för att växa mot gränsen för vad de kan bära – och tar sedan ner dem på jorden i exakt rätt stund. Det kallas stilkänsla.

 

THÅSTRÖM: Centralmassivet

Thåström (läs mera här) har visat toppform på sina senaste album, och inte heller årets skiva lär svika några förväntningar (ifall man inte räknat med stora förändringar sedan senaste utgåva). Han vrider fram en syntes av blues, gospel och betongrock, söndersprängd av det industrirassel han utvecklat och förfinat sedan Peace Love & Pitbulls dagar. Resultatet är en effektiv och levande ljudbild, med ett dovt och hotfullt undertryck som skapas via Pelle Osslers briljanta gitarrspel. Och säkert är att Thåström på äldre dagar blivit en allt bättre sångare – han viskar, pratar och sjunger fram sina texter, med en frasering som lyfter orden ovanför sig själva.

 

LAURA MARLING: Semper Femina

När årets Laura Marling-album rullar igång med den sparsmakade gitarren och basdrivet, och speciellt när hennes mjuka altsopranröst kommer in i bilden, är det som att kastas direkt tillbaka till stämningarna från Joni Mitchells tidiga 70-tal. Och liksom förebilden sjunger också Marling lätt melankoliskt om kvinnlighet och gränser mellan vänskap och kärlek. Men någon simpel imitatör är hon verkligen inte, det här är en intimt personlig skiva – folkorienterad indipop med kreativa melodier laddade med halvtoner, en röst som är svår att matcha, och snygga (oftast akustiska) gitarrer.

 

PETTERI SARIOLA: Resolution

Är det jazz? Är det pop? Är det rock? Petteri Sariolas fjärde album har en genremässig bredd, trots att han själv med sin briljanta teknik inte behöver något mer än en akustisk gitarr för att utveckla sina låtar till fullmatade helheter. Med den prickar han utan pålägg in melodier, klanger, insprängda tonföljder, baslinjer, rytmer – förutom att denna enda akustiska gitarr också ger en spännande ljudbild. En musikalisk virtuositet och teknisk mångsidighet som får mig att baxna.

 

BOB DYLAN: Triplicate

När Bob Dylan fullbordar sin trilogi med amerikanska favoritcovers gör han det genom att ge ut hela tre cd:n på en gång. Han har aldrig gjort någon hemlighet av sin kärlek till de evergreens han växte upp med, och det märks också i de här tolkningarna. Mannen som – speciellt på scen – under många decennier oftast låtit kaxig och inte sällan också överdrivet nonchalant sjunger här koncentrerat och eftertänksamt, med stor respekt för materialet. En evergreenvariant av The Basement Tapes.

 

ARMADIS RAMA: Armadis Rama

Wentus-killen Robban Hagnäs är en man med idéer, men att han skulle samla ihop ett gäng för att göra äkta reggae på österbottniska hade jag ändå inte kunnat vänta mig. Men tillsammans med Dreadline-bekanta Tumba Haldin och Frippe Wenelius – och Charlotta Kerbs folkröst som motpol till killarna – blev det här projektet sällsynt fräscht. Tolkningen av folksången ”Grannas bastun” är en av årets mest upplyftande stunder, och visst är också de rena reggaespåren smarta. Dessutom ett par klassikercovers signerade Peps Persson och Bob Marley. En sillsallad, kunde man tycka, men det känns inte alls så: den dansanta svängen och positiva grundstämningen är förenande länkar, och pricken på i:et blir att det österbottniska hembygdsmålet sitter så perfekt i sammanhanget.

 

ANGEL OLSEN: Phases

Samlingar brukar jag inte beakta när årets skivor ska plockas fram, men när Angel Olsen släpper en samling är det så långt ifrån någon traditionell best of-utgåva som man kan komma. Här ger hon en mängd b-sidor och demoinspelningar som inte tidigare fått synas all den plats de är värda. ”Det känns som om min dagbok stulits och massproducerats”, har hon själv sagt, ”men just det är spännande: jag har ingenting att dölja.” Mycket känns väldigt naket, och den drömskt psykedeliska, skönt svajande helheten med hennes taggiga gitarrer och sköra sång – och ett ständigt närvarande eko – är ställvis direkt bedårande.

 

LOUISE HOFFSTEN: Röster ur mörkret

Med gripande inlevelse skildrar Hoffsten människor i marginalen, från en tid då alla skyddsnät saknades. Vi känner henne snarast som bluessångerska, men här gör hon vismelodier som med sina nakna, taggiga gitarrer briljant samspelar med skillingtrycktexterna.

 

RAY DAVIES: Americana

Nej, det är inte bara för att jag i tiderna så storligen diggat Kinks som jag måste lyfta fram Ray Davies, inte heller för att han inte på nio år gett ut något nytt (förutom självbiografin ”Americana: The Kinks, the riff, the road: the story”). Ett viktigt skäl till att det här albumet efter en lite tveksam inlyssningsperiod känns riktigt stiligt är däremot 72-åringens briljanta idé att samarbeta med The Jayhawks, bandet som är en del av americanabegreppets fundament – och att de inte bara accepterat rollen som kompgrupp, utan också både kunnat förhålla sig respektfullt till Davies musikaliska rötter och berika dem med sina egna. Det är inte varje dag intelligent brittisk pop möter jordnära amerikanska traditionslinjer, och när det dessutom istället för kulturkrockar uppstår ljuv musik är det bara att tacka och ta emot.

 

HALOO HELSINKI!: Hulluuden Highway

Punkskrovliga powerpoplåtar i hitformat – det konceptet låter kanske inte så där helt originellt, men när Elisa Tiilikainens småhesa röst (läs mera här) kommer in i bilden är det svårt att värja sig. Samtidigt som refrängerna lägger sig motståndslöst, så att de sedan bara rullar på i huvudet, får texterna både djup och en vass ilsken spets. Skivans pärla ”Kärpästen herra! – gripande om självupplevd mobbning – är rentav en av årets låtar.

 

THE NATIONAL: Sleep Well Beast

Trots att årets The National-album inte riktigt kan matcha höjdaren ”Trouble Will Find Me” (2013) handlar det om en fin, balladbottnad musik med självklart starka melodier i R.E.M.– och Nick Cave-tradition. För som vanligt agerar bandet i känslig samklang med sina föregångare, det är aldrig nyskapande men här finns alltid en kreativ användning av källorna. Matt Berningers mörka, lite släpiga barytonröst öppnar ett tungt spektrum av melankoli, som bröderna Dessners elektroniska effekter sedan ger en kreativ motpol till.

 

ROBERT PLANT: Carry Fire

Robert Plants blandning av gammalt och nytt fungerar här utmärkt, med en del klara referenser till Zep och en bluesig botten – men också keltisk folkrock och toner från mellanöstern. Om han i begynnelsen stödde sig mot Pages elektriska gitarr föredrar han numera helst olika slag av indiska och arabiska, akustiska stränginstrument. Den 69-årige artisten har imponerande nog röstens glitter i behåll, samtidigt som uttrycket blivit mer intimt, och skivans enda cover – ”Bluebird Over The Mountain” – är en av årets mer stämningsfulla stunder (med cellisten Redi Hasa, violinisten Seth Lakeman och Chrissie Hynde som väl valda gäster).

 

BJÖRK: Utopia

Alltid lika spännande (om än inte alltid lika övertygande) Björk släppte under året det högintressanta och ambitiösa helhetsverket ”Utopia”, där lyssnarens koncentration och tålamod prövas. Det är krävande och mångbottnad musik, med drag av sakral mässa, men den som ger skivan tillräckligt med tid blir också rikt belönad. Hennes kanske bästa album sedan debuten ”Debut”.

 

STEVE HACKETT: Night Siren

En briljant gitarrist är en briljant gitarrist, och så kör gamle Genesis-kämpen Hackett dessutom med en mångkulturellt bred instrumentering, rikt utmejslade arrangemang och i de bästa stunderna en majestätisk kraft. Superlativerna gäller främst för öppningen ”Behind The Smoke”, en obestridlig pärla – men skivan innehåller också andra stiliga stunder.

 

TORI AMOS: Native Invader

En aningen ojämn skiva, men i de bästa stunderna – då arrangemangen skalas av och melodilinjerna blir mer framträdande – visar Tori Amos med besked vilken talangfull artist hon är. Den exceptionella sopranrösten och det mångbottnade klaviaturkompet är en kombination som heter duga, och i den inledande pianoballaden ”Reindeer King” sitter varje nyans rätt.

 

U2: Songs of Experience

U2s syskonskiva till föregångaren “Songs of Innocence” är lite ojämn och spretig, men när Bono & c:o skalar av delar av den pompösa överbyggnaden och låter melodierna – i flera fall känsliga och vackra – framträda föds också en del fina låtar.

 

VON HERTZEN BROTHERS: War Is Over

Som vanligt bjuder bröderna på teknisk briljans och tätt samspel, och att låtmaterialet nu tagits några steg längre ut mot progressivrocken passar mig utmärkt. Visst finns här snygga sångharmonier och refränger, men de mjukare popkrokarna från senast är lagda på hyllan. Och den tolv minuter långa, öppnande titellåten växer till ett majestätiskt epos.

 

HENRIK BERGGREN: Wolf’s Heart

En gång aktiv i kultbandet Broder Daniel (därifrån Håkan Hellström och Theodor Jensen tidigare gått vidare med egna karriärer), nu aktuell med en sen solodebut med smak av 60-talsgarage. Suggestivt så det räcker, och under den mörka och dramatiska ytan är musiken dessutom smärtsamt vacker.

 

ZARA LARSSON: So Good

Den här superproducerade mixen av refrängstark pop och r’n’b är inte riktigt min favoritgenre, men proffsig musik är proffsig musik och den bara 20-åriga svenska sångerskan har mycket av det som krävs för att erövra världen. Kanske kan det här förefalla som en lätt sak när välsvarvade hits levereras åt henne på löpande band, men utan hennes egen karisma och kaxiga röst skulle paketet aldrig hålla ihop. En svensk Beyonce – eller helt enkelt en svensk Zara.

 

NEIL YOUNG & PROMISE OF THE REAL: The Visitor

Neil Young har sin plats alltid då jag talar om min favoritmusik. Och också om han nuförtiden tillsammans med Willie Nelsons söner klämmer ur sig skivor i lite onödigt snabb takt och oftast är betydligt skarpare på scen än i studion är det rätt kul då han som här går åt Donald Trump. ”Already Great”, alltså, behövs inga töntar för att få det sagt. Och naturligtvis vet Neil alltid hur man ska greppa gitarren.

 

JOENSUU RIIHIMÄKI: Highwater

Och naturligtvis ska lite musik från Åbo också ihågkommas. Joensuu Riihimäki söker sig på tredje albumet djupare än någonsin i den amerikanska rotmyllan. Ingenting nyskapande direkt, men däremot hanteras traditionen med kärlek och stilkänsla. Gitarrerna kan vara ruffigt elektriska eller mjukt akustiska (lyssna på hur Riihimäki leker med instrumentet i ”I’ve Not Heard”), men de samspelar alltid utmärkt med Sami Joensuus mörka röst. Den som gillar melodisk gitarrock i J.J. Cales, Bob Dylans och varför inte Mark Knopflers efterföljd njuter säkert av den här ärliga rotbrygden.

 

Så är det bara att se framåt igen. Och något fint att vänta på under 2018 är åtminstone Nick Caves framträdande i Björneborg i sommar. Jag har biljett, trots att det lär ska vara omöjligt att få någon övernattningsplats.

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar