Är det ett avsked?

Roxettes senaste skivor har känts som hopkok av gamla låtidéer som inte tidigare platsat, kombinerade med nyskriven utfyllnad, och kvaliteten har då också legat långt under den nivå de tidiga utgåvorna höll. I och med ”Good Karma” (Parlophone) har Per Gessle och Marie Fredriksson gjort sitt bästa för att igen skapa en mer sammanhållen helhet.

Säkert är också förstås att ingen kan ta ifrån Roxette att de toppat den svårflörtade amerikanska singellistan med fyra olika låtar (”The Look”, ”Listen to Your Heart”, ”It Must Have Been Love” och ”Joyride”), eller att de i ett allmäninternationellt perspektiv är den näst Abba mest framgångsrika svenska gruppen (drygt 75 miljoner sålda skivor). Och ingen kan ta ifrån Gessle hans långa historia som genial melodisnickrare, hans viktiga roll som vägröjare för andra svenska låtskrivare, och inte minst hans förmåga att fortfarande inte så sällan blixtra till.

En starkt bidragande orsak till det här har under åren med Gyllene Tider liksom också inom de olika soloprojekten varit att han alltid kunnat bevara ett rejält mått av lekfullhet vid sidan av skaparglädjen och den autentiska kärleken till poptraditionen (och låtstilen har pendlat från snabbavrivningar som ”Flickorna på TV2” till mer mångdimensionella melodibyggen som pärlorna från soloskivan ”Mazarin”). Fast inom Roxette har kanske just lekfullheten fått mindre spelrum, i och med att kraven och förväntningarna vuxit sig så enorma.

När det nu gått 30 år sedan duons debutsingel utkom, och Fredriksson på grund av hälsoskäl inte längre kan göra konserter, ligger det nära till hands att se det tolfte studioalbumet ”Good Karma” som ett slags avsked – också om det inte utannonseras så. Det handlar också om en mer genomarbetad (kanske framförallt mindre splittrad) helhet än duons tidigare 10-talsutgåvor – vilket inte betyder att den ens tillnärmelsevis skulle nå upp till den nivå albumen från åren 1986-1994 höll (framförallt ”Look Sharp!”, ”Joyride”, ”Tourism” och ”Crash! Boom! Bang!). Återklanger av tidigare hits finns det däremot förstås gott om.

Ställvis orienterar sig Gessle – med hjälp av producentduon Addeboy vs Cliff – mot en modernare, elektronisk pop med digitala loopar och syntar, men det är de kännspaka, balladbottnade låtarna (”It Just Happens”, ”April Clouds”, ”Why Don’t You Bring Flowers”) som bär upp skivan. Fredriksson har en mindre roll än tidigare, och kommer i första hand in i refrängerna, vilket troligen är ett påtvingat val som hänger ihop med hennes vacklande hälsa.

Men om det här är ett avsked är det i alla händelser ett låtmässigt visserligen inte optimalt men ändå balanserat, proffsigt och värdigt sådant. Under Roxettes storhetstid noterade jag dem knappt ens, men numera uppfattar jag dem självfallet som en viktig del av den svenska musikhistorien – och i något skede, när Roxettes popularitet kanske redan var på väg att avta, upptäckte jag sent omsider förutom Per Gessles storhet som låtskrivare också den ställvis ganska oemotståndliga charmen hos Gyllene Tider.

Och om det Roxette stått för aldrig riktigt varit min favoritmusik kan jag ändå respektera hantverket.

 

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *