Thåström på skiva och scen

Under 1980- och 90-talen hade jag rätt många gånger nöjet att se Joakim Thåström på scen – med Ebba Grön, Imperiet och också Peace Love & Pitbulls. Men därefter har det av någon anledning inte blivit av, också om hans allra starkaste album faktiskt kommit under det här millenniets solokarriär (läs mera här).

Men när jag hörde aktuella utgåvan ”Centralmassivet” (Razzia/Sony) bestämde jag mig för att det igen måste vara dags, speciellt som jag visste att mannen skulle landa i Helsingfors den 15.11. På den här skivan tar han vad de stora linjerna beträffar vid ungefär där han senast – på höjdaren ”Den morronen” – slutade.

Han skapar en effektiv blandning av blues, gospel och betongrock, men släpper dessutom in element från industrirocken i sin ljudbild. Det är effektfullt, också internationellt originellt. Och med en ännu sprucknare yta än senast, och Pelle Osslers gitarrer som någonstans underifrån letar sig fram och skapar ett dovt och hotfullt undertryck.

Så också om låtarna kanske är en aning ojämnare än på ”Den morronen” finns dramatiken genomgående där. Mycket också tack vare att Thåström med åren blivit en allt bättre sångare, som intill fullkomlighet behärskar sitt nog så krävande och mångfasetterade uttryck. Han viskar, pratar och sjunger fram sina texter, och fraseringen ger alltid orden ett mervärde.

”Klockan två på natten, öppet fönster ännu ingen måne /som lyser över spåren … det är december /Jag är på besök igen, jag vet inte för vilken /gång i ordningen jag står här och lyssnar / på containertågen

Det låter som bluesen i Malmö /Det låter som blues i Malmö /Det låter som bluesen i Malmö /Sluta aldrig …”

 

”Bluesen i Malmö” är en stark öppning på skivan, och andra favoriter är låtar som ”Körlkarlen”, ”Som mästarna målar på himlen” (hans hommage till Pugh Rogefeldt) och den majestätiska gospelfinalen ”Natten för det här”.

I texterna rör han sig som en skugga genom Europa och USA, och när han formulerar raden ”om vi nånsin behövt ett mirakel så kan det få komma nu” lägger sig orden som ett mantra över hela vår tid.

 

 

Och på The Circus (välfyllt, för kvällen ovanligt svenskspråkigt) visar han att han är i verklig toppform. Här var det total kontroll från början till slut, och vill man invända mot något skulle det väl i så fall vara att det kunde varit spännande att ibland också få se någon spricka i kontrollen. Men det är sådant jag kan hitta på att efterlysa när jag sitter och skriver om konserten. När jag var där saknade jag absolut ingenting.

Thåström har alltid hittat en fin balans i sina sammansättningar. Och när han nu agerar tillsammans med Niklas Hellberg (piano), Pelle Ossler (gitarr), Ulf Ivarsson (bas), Mikael Nilzén (syntar) och Anders Hernestam (trummor) är det här förädlat så att varje musiker helt uppenbart får en roll som blir betydligt viktigare än bara den enskilda insatsen. Och Thåström själv rör sig på scenen som den självklara dirigenten.

Tyngdpunkten i låtmaterialet låg självfallet på hans soloutgivning i allmänhet och det nya albumet i synnerhet, men också ett par smakprov från Ebba-Imperiet-perioden gavs. Gamla ”Die Mauer” hörde rentav till höjdpunkterna, och var en självklar publikfavorit med allsång och hela köret. För mig inföll de allra största stunderna i varje fall under klassikern ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”, gospelballaden ”Kom med mig” från föregående skiva, och den hårdrytmiska ”Körkarlen” från den nya utgåvan.

Och Ossler visade också på scenen genomgående att det inte behövs några storvulna gitarrhjältegester, ingen yttre virtuositet, för att ge ljudbilden den avgörande laddningen.

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *