U2 på gott och ont

Tre år efter albumet ”Songs Of Innocence” har U2 färdigställt syskonutgåvan, ”Songs Of Experience” (Island/Universal), och det första som slår emot när man tar skivan i sin hand är Anton Corbijns pärmfoto med Bonos son Eli Hewson och The Edges dotter Sian Evans poserande hand i hand. Jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker det är en kul eller fånig idé, men kanske spelar just den saken heller inte så stor roll. Det är musiken jag väntat på, och under de första genomlyssningarna är jag tveksam.

U2 är förstås sedan länge något av sin egen storhets fånge. I och med att de tidiga skivorna är så imponerande, och i många fall fortfarande mer än väl håller måttet, känns det som om varje ny utgåva borde vara En Stor Musikalisk Händelse. Men ”Songs Of Experience” har många svackor, och bandet låter under en del stunder som en i sig väloljad maskin som trots allt går på tomgång.

Men också om jag har mina invändingar vill jag inte påstå att skivan skulle vara dålig, det är den naturligtvis inte. Min inledande reaktion handlar delvis om orealistiska förväntningar, och så tror jag verkligen inte på idén att fler producenter – här Jacknife Lee, Ryan Tedder, Steve Lillywhite, Andy Barlow och Jolyon Thomas – i sig skulle leda till bättre resultat.

Nu verkar ljudbilden för all del ytterst exakt utmejslad, och vill man att allt ska låta så överraskningslöst U2-mässigt som möjligt är den väl nästintill perfekt. Musiklager läggs på varandra med stor precision, och de dramatiska effekterna är många och inprickade med pondus. Men liksom så många gånger tidigare är det snarare då bandet skalar av och tonar ner som de bästa resultaten uppnås.

 

För när Bono och The Edge tillräckligt länge fått agera med stora gester kan de under den senare delen av skivan avstå från många av de pompösa överslagen och ta det lite mer avslappnat. Och då melodierna på så sätt får tala för sig framträder i de bästa stunderna en känslig skönhet. Låtar som ”The Little Things That Give You Away”, ”13 (There Is A Light)” och ”Landlady” höjer skivans poäng rejält.

 

Tills vidare kan jag ändå inte hålla med dem som sett ”Songs Of Experience” som U2s starkaste skiva sedan ”Achtung Baby” (1991). Fast albumet har tenderat att växa efterhand, så vem vet hur det ännu kan bli.

 

Och till slut bör nämnas att finländska bluesinstitutionen Wentus Blues Band har en ny skiva, ”Throwback”, på gång (återkommer till den mer specifikt i min nästa diggat-blogg), och dessutom spelningar i Finland tillsammans med svenska bluesveteranen Rolf Wikström. Roffe senaste album ”Istället för tystnad” har några år på nacken och är kanske mer nedtonad än man vant sig vid, men framförallt i den fina hyllningen till en döende mor – ”Arton nätter, nitton dagar” – visar han att också klöset också finns i behåll.

Hans klassiker ”Som vattnet flyter i floden” om faderns död har numera alltså fått värdigt sällskap av en annan sorgesång med gråtande gitarrer.

 

Wentus Blues Band och Roffe framträder tillsammans i Helsingfors (Savoyteatern) 16.2, i Jakobstad (Schaumansalen) 17.2 och i Vasa (Ritz) 18.2.

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *