Blåa toner återbördade till gärningsmännen

Det började i Karleby 1986, då några bluesälskande killar under ledning av Robban Hagnäs sammankom i stadsdelen Ventus och beslöt att börja spela tillsammans. Så tog Wentus Blues Band sina första steg, och tre år senare var det dags för den självbetitlade debutskivan. I det skedet kunde knappast någon ändå ana att en stor nordisk bluesinstitution var född.

Småningom har det i varje fall blivit ungefär 150 spelningar i året, en hel del av dem tillsammans med bluesens internationella stornamn. När bandet firade 20-årsjubileum var en rad av de här artisterna inbjudna, och festligheterna låg som grund för dokumentärfilmen ”Family Meeting” (regisserad av Heikki Kossin). Därefter har också 30-årsjubileet avverkats, men killarna visar inga tecken på att tröttna – och varför skulle de, bluesmusiker åldras som bekant inte utan når bara längre in i bluesens sanna väsen.

Tidigare i år utkom bandets tionde studioalbum ”Throwback” (Ramasound), där en del av de legender man under åren samarbetat med lyfts fram – via respektfulla men ändå på intet sätt opersonliga tolkningar av deras låtar.

 

På den senaste skivan med eget material (”Lucky Strike Mama”, 2016) orienterade sig WBB några steg mot den råare, urbana Chicagobluesen, och givetvis har en hel del nedslag i den genren tagits in också nu. Bandets mustiga samspel är som gjort för tolkningar av Carey Bells (1936-2007) och Phil Guys (1940-2008) låtar, och också tonerna från amerikanska södern med tolkningar av Louisiana Reds (1932-2012) material sitter bra.

Och då bandet tar sig an den mångåriga samarbetspartner Eddie Kirkland (1923-2011) kommer en lite funkigare krydda in i bilden.

Det mesta här är svängig uptempoblues, men svenska Sven Zetterberg (1952-2016) representeras av två snyggt balladbottnade nummer med stark soulkänsla. ”I think you need a shrink” och ”Let Me Get Over It” hör båda till mina personliga favoriter på skivan.

Och alltid lika fräsch, här dessutom i en fin och känslig tolkning, är evighetsmaskinen (grundad 1965 men fortfarande still going strong) Canned Heats klassiker ”This Was”. Dessutom ihågkoms veteranerna – i bandet som faktiskt spelade på Ruisrock 1971 – med en avslappnad version av ”Future Blues”.

Förutom de redan nämnda artisterna ges utrymme åt Hungry John (1951- ), en norsk bluesmusiker som i första hand inspirerats av Muddy Waters, och Eric Bibb (1951- ), singer-songwriter med bluesen som sitt primärområde.

När det handlar om en skiva med låtar av musiker och låtskrivare som WBB samarbetat med, kommer man naturligt också att tänka på namn som den här gången inte är med – men som gott hade kunnat platsa. Till exempel Lazy Lester, Kim Wilson, Omar Dykes, Mick Taylor, Barrence Whitfield, Clas Yngström (Sky High), Roffe Wikström och Louise Hoffsten kanske kommer i tur i något senare sammanhang.

Och det som blev uppenbart redan på föregående skiva bekräftas nu, nämligen att samspelet inom Wentus bara blir tätare och mer blixtrande med åren. Ljudbilden är helt organisk, utan trixande eller dekoration, och i förgrunden opererar Niko Riippa vars gitarrtoner och -riff landar med stilfull precision. Dessutom tar klaviaturhanteraren Pekka Gröhn nu mer plats en vanligt: hans el-orgel gjuter en fin fyllighet i den musikaliska grunden, och soloutflykterna ger behövlig variation.

Och många av de valda artisterna spelar ju vid det här laget i änglarnas bluesband, så WBBs projekt blir förutom att hedra dem också att föra en tradition vidare. Något som bandet under hela karriären gjort till en hjärtesak.

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *