Thåström på skiva och scen

Under 1980- och 90-talen hade jag rätt många gånger nöjet att se Joakim Thåström på scen – med Ebba Grön, Imperiet och också Peace Love & Pitbulls. Men därefter har det av någon anledning inte blivit av, också om hans allra starkaste album faktiskt kommit under det här millenniets solokarriär (läs mera här).

Men när jag hörde aktuella utgåvan ”Centralmassivet” (Razzia/Sony) bestämde jag mig för att det igen måste vara dags, speciellt som jag visste att mannen skulle landa i Helsingfors den 15.11. På den här skivan tar han vad de stora linjerna beträffar vid ungefär där han senast – på höjdaren ”Den morronen” – slutade.

Han skapar en effektiv blandning av blues, gospel och betongrock, men släpper dessutom in element från industrirocken i sin ljudbild. Det är effektfullt, också internationellt originellt. Och med en ännu sprucknare yta än senast, och Pelle Osslers gitarrer som någonstans underifrån letar sig fram och skapar ett dovt och hotfullt undertryck.

Så också om låtarna kanske är en aning ojämnare än på ”Den morronen” finns dramatiken genomgående där. Mycket också tack vare att Thåström med åren blivit en allt bättre sångare, som intill fullkomlighet behärskar sitt nog så krävande och mångfasetterade uttryck. Han viskar, pratar och sjunger fram sina texter, och fraseringen ger alltid orden ett mervärde.

”Klockan två på natten, öppet fönster ännu ingen måne /som lyser över spåren … det är december /Jag är på besök igen, jag vet inte för vilken /gång i ordningen jag står här och lyssnar / på containertågen

Det låter som bluesen i Malmö /Det låter som blues i Malmö /Det låter som bluesen i Malmö /Sluta aldrig …”

 

”Bluesen i Malmö” är en stark öppning på skivan, och andra favoriter är låtar som ”Körlkarlen”, ”Som mästarna målar på himlen” (hans hommage till Pugh Rogefeldt) och den majestätiska gospelfinalen ”Natten för det här”.

I texterna rör han sig som en skugga genom Europa och USA, och när han formulerar raden ”om vi nånsin behövt ett mirakel så kan det få komma nu” lägger sig orden som ett mantra över hela vår tid.

 

 

Och på The Circus (välfyllt, för kvällen ovanligt svenskspråkigt) visar han att han är i verklig toppform. Här var det total kontroll från början till slut, och vill man invända mot något skulle det väl i så fall vara att det kunde varit spännande att ibland också få se någon spricka i kontrollen. Men det är sådant jag kan hitta på att efterlysa när jag sitter och skriver om konserten. När jag var där saknade jag absolut ingenting.

Thåström har alltid hittat en fin balans i sina sammansättningar. Och när han nu agerar tillsammans med Niklas Hellberg (piano), Pelle Ossler (gitarr), Ulf Ivarsson (bas), Mikael Nilzén (syntar) och Anders Hernestam (trummor) är det här förädlat så att varje musiker helt uppenbart får en roll som blir betydligt viktigare än bara den enskilda insatsen. Och Thåström själv rör sig på scenen som den självklara dirigenten.

Tyngdpunkten i låtmaterialet låg självfallet på hans soloutgivning i allmänhet och det nya albumet i synnerhet, men också ett par smakprov från Ebba-Imperiet-perioden gavs. Gamla ”Die Mauer” hörde rentav till höjdpunkterna, och var en självklar publikfavorit med allsång och hela köret. För mig inföll de allra största stunderna i varje fall under klassikern ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”, gospelballaden ”Kom med mig” från föregående skiva, och den hårdrytmiska ”Körkarlen” från den nya utgåvan.

Och Ossler visade också på scenen genomgående att det inte behövs några storvulna gitarrhjältegester, ingen yttre virtuositet, för att ge ljudbilden den avgörande laddningen.

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Diggat minns Tom Petty med sex personliga favoriter

Tom Petty 1950–2017. Foto: musicisentropy/wikipedia

Tom Petty 1950–2017. Foto: musicisentropy/wikipedia

Text: Jean Lindén, ÅU

Tom Petty har gått bort, endast 66 år gammal. En artist som jag, speciellt under de senaste åren, ofta tänkt att är en av de där gamla hjältarna jag så gärna vill hinna se live.

Tyvärr blir det inte så. Men musiken, som man brukar säga i sådana här sammanhang, finns ju kvar.

Och det stämmer ju. Så här är sex personliga Pettyfavoriter – bland många.

Låten som fick mig att, som 11-12-åring, få upp öronen för Petty. ”Don’t Come Around Here No More” är ett samarbete med polaren Dave Stewart från brittiska Eurythmics, vilket inte minst kan anas i produktionen.

Och jo, det är Stewart som sitter med sitar på svampen i den Alice i Underlandet-inspirerade videon som nog var fascinerat förvirrande för många av oss som satt och kikade på den tidens musikvideokanaler.

Det här är ju inte heartlandrockaren Petty, men en poplåt som jag fortfarande diggar. Och som skapade min bild av Petty som en humoristisk och sympatisk länk mellan det gamla gardet och new waven, mellan rocken och poppen, någonstans – förstå mig rätt – mellan fanet Per Gessles ogenerade popkänsla och idolen Bob Dylan.

På tal om Bob Dylan: i mitten av 80-talet turnerade Tom Petty och hans Heartbreakers med Dylan. Det ledde till den här låten, skriven av Petty, Dylan och gitarristen Mike Campbell.

”Jammin’ Me” är en rockig, humoristisk uppgörelse med informationsflödet, och namedroppar kändisar som Eddie Murphy och Vanessa Redgrave. Murphy blev visst lite sur, men namnen lär Petty & Dylan mer eller mindre slumpmässigt plockat från dagstidningar.

Låten finns på plattan Let Me Up (I’ve Had Enough) från 1987. Jag minns att jag hade den lånad länge på c-kassett från Vasa stadsbibliotek, och det var nog mest ”Jammin’ Me” jag lyssnade på. Plattan anses överlag inte var nån höjdpunkt i Pettys karriär.

Det var knappast supermånga som anade att Petty i slutet av 80-talet skulle spränga banken och göra de plattor som han åtminstone i våra trakter antagligen är mest känd för.

En nyckelfigur i sammanhanget är gamle ELO-räven Jeff Lynne. Förutom att Petty & Lynne ingick i den sympatiska supergruppen Travelling Wilburys (med Dylan, George Harrison och Roy Orbison) skrev och producerade duon de två följande Pettyplattorna.

Soundet blev maffigare, med ena foten i Lynnes patenterade orkestrala rock. Vi fick klassiker som ”Free Fallin”, ”I Won’t Back Down” och ”Learning to Fly”.

Men jag väljer den vackra ”A Face in the Crowd”, faktiskt med en video regisserad av Bob Dylans son Jesse.

1996 gjorde Tom Petty & The Hearbreakers soundtracket till filmen ”She’s the One”. Jag köpte plattan ur en reaback flera år senare, men här finns åtminstone en verklig pärla.

På öppningsspåret ”Walls (Circus)” har Petty briljant nog bjudit in geniet Lindsey Buckingham från Fleetwood Mac för att lägga på körsång. Och som han gör det. Jag får rysningar varje gång.

Det här var ju inte första gången Petty samarbetat med Fleetwood Mac-medlemmar. Redan 1981 gjorde Petty & The Heartbreakers och Stevie Nicks ”Stop Draggin’ My Heart Around” som nådde topp-3 på USA-listan. (Nicks kan förresten höras på körsång i ”Don’t Come Around…”, alltså låten högst upp i denna genomgång.)

2006 kom soloplattan ”Highway Companion”, ett nytt samarbete med Jeff Lynne. Den låt jag brukar köra på repeat är ”Down South”.

”Create myself down south
Impress all the women
Pretend I’m Samuel Clemens
Wear seersucker and white linens”

…sjunger Petty, och fick mej i tiderna att googla vad i hela friden ”seersucker” är.

En otroligt skön, varm och suggestiv låt där en åldrad Petty tar en med till södern. Här i en liveversion.

Nej, jag glömmer inte den tidiga Petty, från tiden då jag var för ung för att veta vem han var.

Här finns många rökare att välja mellan – ”American Girl”, ”Refugee”, ”I Need to Know” osv.

Men jag väljer den lugnare men groovyga kärlekssången ”Here Comes my Girl”, med ett ungt, tajt Heartbreakers i en härlig video där det skiner igenom att det är fem killar som tillsammans förverkligar sin rockdröm.

Vilka är dina Pettyfavoriter? Kommentera här, eller på vår Facebooksida!

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Thåström x fem – inför Centralmassivet

Välbekante Joakim Thåström har ett nytt album på gång, nionde fullängdaren ”Centralmassivet”. Det blir säkert skäl att återkomma till den skivan på sätt eller annat, efter en tillräckligt lång inlyssning. Men som en liten uppladdning kommer här min personliga syn på vilka Thåströms fem bästa skivor från tidigare, solo eller i band, kunde vara. Protester emottages med tacksamhet.

1 Thåström: Den morronen (2015)

Att Thåström bara blivit bättre med åren (han fyller 60 i år) är föregående skivan ”Den morronen” ett förödande starkt bevis på. ”Alltid va på väg”, heter en av låtarna, och den titeln fångar hans utveckling som artist – så har han också under fyra decennier kvarstått som en av Sveriges mest betydelsefulla rockartister. Här mullrar Pelle Osslers hotfulla gitarr under ytan, medan Thåström viskar och pratar fram texterna med entonigt dov och ändå förbluffande nyansrik röst. Och albumets mest gripande stunder infaller under den negro spiritual-gospelinfluerade mässan ”Kom med mig”, vars suggestiva lockrop – ”kom med mig när jag reser / kom med mig dit jag ska” efter några strofer blir allt svårare att värja sig emot.

2 Thåström: Skebokvarnsv. 209 (2005)

Hans femte soloalbum ”Skebokvarnsv. 2009” var en vändpunkt i karriären. Här skalar han för första gången bort alla yttre effekter, väljer ett minimalistiskt uttryck och sjunger naknare än tidigare. Dessutom öppnar han ingångar till sitt eget liv, som i låten ”The Haters” som handlar om Ebba Grön (som från början hette just ”The Haters”). Och på adressen som anges i titeln finns huset där Thåström växte upp. I musikmagasinet Sonic rankades skivan 2013 bland Sveriges genom tiderna 50 bästa album.

3 Ebba Grön: Kärlek och uppror (1981)

”We’re Only In It for the Drugs” var en dunderdebut 1979, men på uppföljaren gick Thåström och hans Ebba Grön vidare till en större noggrannhet i samspelet. Via punkrockiga klassiker som ”800 grader”, ”Mamma pappa barn” och ”Slicka uppåt, sparka neråt!” fick bandet en större publik, men min personliga låtfavorit är den atypiska, akustiska låten ”Mental istid”.

4 Thåström: Det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal (1999)

Det här är den första skivan Thåström släppte efter Peace Love & Pitbulls-äventyret med industrirock på engelska, och i Sverige togs han emot som den förlorade sonen då han igen sjöng på svenska. Han hade gjort ett par soloskivor också innan han grundade LPP, men det här är den första som nådde toppen av svenska albumlistan och också valdes till årets svenska album. Och visst minns jag att också jag jublade en aning då jag hörde att mannen igen lät som jag ville att han skulle låta – för kanske första gången sedan Ebba Grön-tiden.

5 Thåström: Beväpna dig med vingar (2012)

På sitt sjunde soloalbum visar Thåström för kanske första gången på allvar att han också tagit en del med sig från Love Peace & Pitbulls. Ibland innehåller ljudbilden klara industrielement, ibland kommer man rentav att tänka på Tom Waits senare utgåvor. Men Thåström håller i sin helhet på ett imponerande säkert sätt, och använder i det här skedet redan rösten på ett betydligt mer nyanserat vis än under början av karriären.

Som synes saknas här det han gjort inom Imperiet, liksom också Love Peace & Pitbulls-skivorna. Imperiets 80-talsmusik med syntljudbild känns idag (liksom mycket annat av det som gjordes på 1980-talet) daterad och föråldrad, och det pompösa greppet tilltalar mig inte längre – också om jag gillade gruppen då det begav sig. Och PLP hade sina stunder, och de bästa av gängets industrirockidéer har Thåström fått med sig till solokarriären – men jag blev i alla händelser aldrig riktigt du med den musiken (som i och för sig, det måste man ge den, har klarat av tidens tand betydligt bättre än Imperietklassikerna).

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar