Över berg och dal

Någon gång förra hösten började vi tänka på att fara lite längre bort för en rejäl cykeltur med några kompisar. Jag hade några år tidigare gjort en trevlig liten tur mellan Ammarnäs och Hemavan på fatbike och hade senare också funderat på en annan variant av den turen, med en ringrutt som skulle göra logistiken enklare. Ruttförslaget fick understöd av de andra.

För en vecka sedan var det dags att förverkliga planerna. Vi gav oss av från Åbo vid fyratiden på morgonen och körde till Vasa på fyra timmar, varefter vi tog färjan till Umeå. Vädret var utmärkt och vi tillbringade en del tid på däcket för att se på landskapet, som var bekant för mig genom en del paddling i området. Vi bongade fyra fyrar (Norrskär, Vasa, Utgrynnan och Valsörarna) innan vi drog oss tillbaka inomhus.

Färjan tog fyra och en halv timme och vi hann njuta av Micke Björklunds utmärkta skärgårdsbuffé. Väl framme hade vi ännu lite över fyra timmar i bil till Norra Fjällnäs. Vägen följde Ume älv och bjöd på fina vyer.

Vi packade cyklarna och började cykla lite för sju på kvällen.

Först en grusväg…

… innan stigarna tog vid.

Målet var att hitta en fin tältplats vid Biellojaures strand, men med solnedgången klockan åtta hade vi begränsat med tid. Det var torrt i terrängen, så när vi kom på den första bäcken med tillräckligt flöde för att ge säkert dricksvatten stannade vi.

Storsatsning på grillkorv och nästan en hel burk öl per person första kvällen. (Vid krävande terrängcykling måste man kapa vikten så mycket som möjligt).

Nästa morgon.

Ingen morgon utan kaffe. Notera att mutterpannan för denna tur är ersatt med ett ultralätt filter.

Riktiga höstfärger.

Dags att packa ihop allt igen.

Vi kom iväg vid halv niotiden.

Jarkko har fortfarande sin lila Pugsley, en av Finlands första fatbikes, införskaffad 2009.

Biellojaure.

Efter Biellojaure började stigningen.

Turens första del från Biellojaure till Kungsleden var mitt största frågetecken inför turen. Jag hade inte lyckats hitta någon annan information än att leden fanns, och flera guider jag frågat i Tärnaby och Hemavan visste heller inget om den. Enligt kartan fanns det nog potential för en del riktigt svår terräng, men det visade sig att stigen var riktigt fin. En bit upp öppnade sig landskapet också.

Mera fina färger.

Matti poserar.

Syterskalets U-dal, dit vi skulle i morgon. En fin syn, även fjällens övre halva nu täcks av moln.

Dags för en liten paus.

Matti tyckte det var en bra badsjö.

Jag gjorde kaffe…

… medan Tommi vilade i väntan på att det frystorkade matpåsen skulle ta sig.

Stigen var mestadels liten och föga använd.

Matti cyklar en Salsa Mukluk 2016 och har av allt att döma tänkt mycket på att få färgerna att harmoniera med omgivningen.

Jag cyklade på min Surly Ice Cream Truck, som med Surly Bud däck på 100 mm breda fälgar var utmärkt för ändamålet. Bra grepp, bra rull och mjuk framfart med 0,35 bar tryck framme och 0,4 bar bak.

Fortfarande uppförsbacke.

Fint att se fisk så högt uppe i små bäckar.

Nu kom vi till Kungsleden och en stig jag åkt på tidigare. P.g.a slitage var stigen nu i sämre skick.

Paus vid Vuomatjåhkka rastskydd.

En nästan sakral tystnad med maten tar sig.

Efter pausen fortsatte jag en stund med dunjacka för att få upp värmen i vinden. Vi tog vatten från bäcken i bilden och jag ville denna gång använda vattenreningstabletter för säkerhets skull. Jag tyckte att bäcken var i minsta laget i denna terräng, och lite senare såg vi en flock renar där bäcken sannolikt gick. Nu har jag två gånger råkat ut för att bli riktigt sjuk av dåligt vatten i fjällen, och tar inte längre gärna risker.

Efter pausen var det mestadels utför till Servvejuhka.

Vi fortsatte till Servestugan där vi pratade en stund med stugvärden som bjöd på varm saft. I förbigående sade vi att vi ska försöka ta oss till Tärnasjöstugorna, där det skulle finnas möjlighet till bastu. Efter Serve blev det igen en ganska jobbig stigning innan det planade ut.

I samband med stigningen började Tommi bli ordentligt trött, vilket då det gäller terrängcykling innebär ökade risker,  och mörkret närmade sig, så vi stannade vid första tillräckligt bra plats, vid en bäck som ledde till Servvejávrrie. Det blev 42 km cyklat denna dag. Vi har alla på ett ungefär samma konditionsnivå, med Matti starkast för tillfället då han tränar en del. Tommi hade bara några dagar kvar till en stor axeloperation och har även i övrigt flera ordentliga skador. Han fick således kämpa ganska hårt under resten av turen. Jag har främst paddlat under sommaren, men det har ändå visat sig att jag kan göra tunga och krävande turer som denna bara av gammal vana och med en energieffektiv körteknik. I själva verket började jag nu känna mig som en cyklist igen.

Jag sov i mitt Hilleberg Niak 1.5 och Tommi hade sitt Hilleberg Nallo 4 GT för de andra. Nallo 4 GT är ett alldeles utmärkt tält för tillfällen som detta. Med innertältet bortkopplat finn det gott om plats för fyra personer att laga och äta mat.

Det var regnigt och blåste på morgonen, precis som det gjort under natten. Jag började med kaffe i mitt eget tält.

Frukost i stora tältet.

Det visade sig att mina minnesbilder från detta avsnitt var tämligen luddiga. Förra gången jag var här var det så regnigt att jag bara åkte med tunnelseende.

I alla fall kom jag ihåg nedfarten till Tärnasjöstugorna. Ren åkglädje och det regnade inte ens mera.

Ett samtal med stugvärdinnan på  Tärnasjö avslöjade att de fått ett meddelande om att fyra finnar var på väg dit. Klockan nio på kvällen hade de hundra grader i bastun. Det var lite synd att vi inte hann dit.

En butik fanns i alla fall där. Vi fyllde på förrådet av choklad, som gått åt snabbare än beräknat, då cyklingen ändå var en del tyngre än beräknat. Ölen hade dock tagit slut en vecka tidigare.

Nästa parti gick längs Tärnasjön, även om man mestadels inte såg den.

Helt fantastiska färger.

Lunch vid broarna över Tärnasjön. Det regnade inte och vi hade en riktigt skön lunchpaus. Jag lyckades äta nästan hela måltidspåsen (tills nu hade jag bara får i mig hälften, vilket innebär att jag bar fick i mig en bråkdel av den energi som gick åt).

Enligt mitt minne skulle vi nu ha mer än en timme av cykelskuffning framför oss. I bilden nedan kollar jag på kartan och funderar över varför vi fortfarande kunde cykla. Förra gången här pushade jag mig ganska hårt och kom tydligen inte ihåg många detaljer om resten av rutten.

Visst blev det cykelskuffning också.

Stigen var dålig, förutom sista biten fram till Syterstugan.

Påfyllning av vatten vid Syterbäcken innan den sista ordentliga stigningen över Sjulolsaxeln.

Åter skuffade vi cyklarna uppför en backe. Syterstugan i bakgrunden.

Nu kämpade Tommi hårt igen och Matti gick ner för att hjälpa honom med cykeln. Ändå hördes inte ett negativt ord och trots att leendet nog ställvis var lite tvingat verkade han vara på gott humör, vilket ju säger att psyket är var starkare än kroppen.

Så småningom planade terrängen ut.

Sedan blev det en utförsbacke som var så snabb och rolig att jag inte kom på att ta en enda bild. Platsen på bilden var den sista platsen att korta av rutten, vilket jag ändå inte berättade. Vi hade sparat kanske 3-4 timmar på att fara direkt till Solberg, men det kändes inte värt det. Syterskalet kan var en riktigt fin plats i rätt väder.

Stigen i Syterskalet var lika lätt och snabb som jag mindes och Tommi fick också av någon anledning ny energi. Det gick undan med en kraftig medvind. Nu hade min kropp kopplat på full fettförbränning och jag hade kunnat cykla länge ännu med minimalt matintag, om även med en begränsning i intensitet.

Vid den västra delen av dalen regnade det kraftigt och vi blev genomblöta på några minuter. Vi fortsatte och jag började leta efter tältplats genast stigen började gå nedåt. Vi stannade vid Viterskalet och lyckades köpa lite öl. Stugvärdinnan berättade att det regnat hårt där hela dagen, vilket syntes i terrängen. Ungefär en kilometer efter stugorna hittade vi äntligen en liten rygg med grus under vegetationen, vilket innebar att det inte var blött trots de stora regnmängderna. Inga bilder blev tagna här. I skrivande stund är det varmt och skönt i soffan, men just då var det relativt hårda förhållanden med kraftig vind, hårt regn samt en temperatur på bara några grader över nollan. Efter att ha satt upp tälten och bytt till torra kläder blev det middag i stora tältet. Dagens distans var 41 km.

Vinden var hård genom natten och det regnade även en del, men på morgonen kunde man se vissa ljusare partier i molntäcket.

Déjà vu. Jag har också tidigare fotat blåklockor just här.

Packning av grejerna för sista gången på turen.

Vi försökte bli klara samtidigt, men lyckades inte helt. Efter att ha klätt på sig de dyngsura kläderna fanns det ändå ingen möjlighet att vänta, då det var ganska kallt.

Matti och Jarkko for först och jag startade lite innan Tommi. Efter en stund hörde jag Tommi ropa mitt namn, och med hjärtat i halsgropen cyklade jag tillbaka. Lyckligtvis visade det sig bara vara fråga om ett kedjebrott. I rådande förhållanden fanns det inte möjlighet att fixa kedjan utan att sätta upp ett tält som skydd, då det var så pass kallt i regnet. Terrängen var i alla fall så svår att det inte var mycket långsammare att skuffa cykeln. Jag cyklade i förväg för att meddela Matti och Jarkko och fann dem väntande i skydd bakom en stor sten. Då Tommi anlände var allt klart för ett snabbt pit stop, och kedjan var fixad på nolltid.

Sista biten till Hemavan var ändå inte helt lätt. Det var en hel del stigning innan den slutliga nedfarten.

Matti försökte lyfta cykeln över huvudet i någon sort segergest, men vinden hindrade honom från det.

Så småningom kom vi ände fram och var vid Hemavan runt halv elva, efter 10 km. Det visade sig var omöjligt att få tag på en taxi inom rimlig tid och jag cyklade därför 28 km med Matti i motvind och regn för att hämta bilen. Vi körde bilen till Hemavan, tog en dusch och åt utmärkt pizza på Nanna’s kök & bar.

Drygt fyra timmar senare anlände vi till Umeå, där vi sov i en enkel stuga för att hinna med färjan till Vasa på måndag morgon.

Hemma i Åbo var vi vid sjutiden på kvällen.

En riktigt bra tur och jag njöt av varje sekund, trots att turen var lite tyngre än planerat. I Finland är just detta område ganska okänt, förutom kanske i Vasatrakten. Är man tillräckligt nära Vasa är detta nog det närmaste området med riktiga fjäll. Från Åbo är Jämtland på ungefär samma avstånd, men då måste man tillbringa åtta timmar i bilen efter nattfärjan till Stockholm, vilket kanske är lite jobbigare.

Jarkkos berättelse på finska.

Be Sociable, Share!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *