Vigus överlevnadsspecialisering, del två.

Vid månadsskiftet oktober-november blev det dags för del två i Vigus överlevnadsspecialisering, höstöverlevnad. Kursen inleddes med lite teori på tisdag morgon i Ekenäs.

Vår huvudinstruktör var Ingvar Krancher, som var med och utvecklade många av dessa tekniker i svenska armén på åttiotalet. Trots att han närmar sig åttio år är han fortfarande fullt upptagen med kurser och annat. En sann legend inom sitt gebit.

Mobiltelefonerna förseglas och fick bara användas i ett riktigt nödfall.

Efter att ha ätit lunch i Ekenäs åkte vi till Karis, där vi lämnade ifrån oss det mesta av vår utrustning, ett mönster bekant från tidigare kurser. Vi fick lite enkel överlevnadsutrustning i stället, typ svenska arméns icke vattentäta regnskydd från (mycket) fornstora dagar och lite trasor. Vi delades sedan upp i två grupper. Gruppen jag var i kördes en bit bort och lämnades av vid en väg med en karta till lite mera utrustning och en träffpunkt.

Lite snö kvar efter förra veckans snöfall.

Vi kom till träffpunkten vid tretiden på eftermiddagen. Det fanns inga som helst instruktioner om vad vi skulle göra nu och vi hade heller ingen aning om huruvida den andra gruppen skulle komma till samma ställe. Med en dryg timme till solnedgången var det ändå inget annat att göra än att förbereda ett skydd och skaffa ved. Vi byggde ett skydd för sju, som kunde modifieras till ett skydd för fjorton med lite god vilja. Den andra gruppen anlände i alla fall en knapp timme senare.

Det tar tid och ansträngning att få ved för natten.

Albert tänder brasan. Vi fick i alla fall använda tändstål, med vilket det med övning är lätt att tända en brasa via lite näver.

En sida av skyddet ska fortfarande täckas. Vi använde presenningar för skyddet, då det för övningsbruk skulle gå åt orimligt mycket gran till att göra ett så stort skydd. Även nu gick det till golvet åt grangrenar motsvarande säkert 10-15 träd av julgransstorlek.

Det blev mörkt.men vi blev klara i tid. Nu var det bara att ta sig genom natten. Med åtta timmar mellan soluppgång och solnedgång är mörkret i detta skede en påtaglig och begränsande faktor. Vi fick ju naturligtvis inte använda oss av ficklampa eller liknande.

Jag hade tur med eldvaktstiderna och fick första och sista vakten med sju timmars sömn emellen. Jag var också lite långt från elden, så det blev lite svalt under natten, speciellt om mina tidigare förfrusna och numera kallare tår. Vi fick givetvis inte ha sovsäck heller, utan fick varsin filt tilldelad i stället.

Ett brev med instruktioner för onsdagen öppnades och vi tog ner skyddet och spred ut materialet i omgivningen.

En promenad till nästa kontroll.

Vi skulle korsa ett sund med något som mest såg ut som en förväxt luftmadrass.

Det hade varit kallt på natten och var is på sjön. Danni från Vigu Office, vår andra instruktör, bröt isen för oss, då det kanske hade varit lite för svårt utan riktiga paddlar i en farkost med tvivelaktig bärighet.

Vi hade tillräckligt med rep för att kunna dra allt över efter ett jag först kommit över med Mika. Danni fixar säkerheten i en Ally-kanot.

Efter att ha kommit över blev vi uppdelade i tremannapatruller. Nästa uppgift var att gå till en kontroll 1100 m i en rak linje meddelst svensk kompass, en fem meter lång slana, och stegräkning.

Insamling av tuschlav som föda. Tuschlaven är en av mycket få lavar som kan ätas utan tidsödande urlakning och är därmed det första alternativet om den bara finns tillgänling.

Vi kom till kontrollpunkten överraskande exakt, trots en ställvis svår terräng. Kristoffer hanterade den svenska kompassen mycket bra, även om jag tror att han använde visuella riktlinjer minst lika mycket. Avståndet räknades till 1160 m och vi kom ungefär 15 m fel i sidled.

Våra nästa instruktioner var att förbereda ett skydd för vår patrull och insamla ved för natten och något ätbart.

Jag fick igång elden utan problem, trots att det regnat hela dagen. Skyddet var lyckat, ett riktigt skolexempel enligt Ingvar, med en vertikal klippvägg som värmereflektor. Det fanns precis plats för elden. Elden ska vara nära, men inte för nära, skyddet för att få värme och inte direkt mot klippväggen. Dödsolyckor har inträffat då elden spräckt klippan och fått den att rasa ned.

Vi åt en soppa på kantarell, trattkantarell och tuschlav. Tuschlaven gjorde att soppan smakmässigt blev ok och gav också lite energi. Annars är kokt svamp utan vare sig salt eller kryddor ingen kulinarisk höjdare. Det finns ingen egentlig poäng rent överlevnadsmässigt i att äta svamp, då den inte innehåller någon energi, men det ger magen lite att jobba med. Tuschlaven däremot är användbar, då den innehåller kolhydraten inulin, som människokroppen i någon mån kan tillgodogöra sig. Vi åt dock inte tillräckligt för att det skulle vara någon nytta med det. Ingvar kör ännu med regeln från svenska armén, som säger att 500 kcal per dag är tillräckligt för att hålla kroppen fullt funktionsduglig i många dagar. För närvarande pågår forskning i anslutning till detta: Regeln i sig är inte direkt ifrågasatt, men resultaten pekar åt att det är direkt dåligt att äta om man inte är säker på att man kommer upp till gränsen. Människan har ett effektivt svältsystem, och äter man något tar det energi för att köra igång enzymsystem och dylikt och för lite energi resulterar då i ett negativt tillskott. 500 kcal är mera än man skulle tro och innebär t.ex i form av blåbär runt sju liter, vilket nog ingen mage klarar av.

Och så blev det mörkt. Jag hade eldvakt mellan sex och nio på kvällen samt tolv och tre på natten.

Torsdag morgon var fin med is på sjön.

En kopp hett tallbarrste är inte en fullgod ersättning för ett gott mörkrostat kaffe.

Novembersolen värmer ännu lite.

Vi gick en bit och tände en brasa för att värma vatten för handtvätt.

En lokal jägare hämtade lite fasaner och visade hur man hanterade dem samt berättade en del om hygienen då det gäller slakt i fältförhållanden. Jag uppskattade att han tänkt på saken en hel del och var noga med att poängtera att avlivningen skulle ske med minsta möjliga lidande för djuren. Han motsatte sig t.ex det vanliga sättet att i fält ta livet av hönor genom att svinga dem i halsen och rekommenderade i stället ett slag mot huvudet för att direkt slå ut medvetandet och sedan helt enkelt slita loss huvudet

Vi gavs en fasan per patrull och jag fick avliva och ta hand om vår.

Denna kväll skulle vi äta.

Tillbaka vid vårt skydd förberedde vi oss för natten genom att hämta mera ved. Utan yxa blir det en hel del sågande med de små hopfällbara sågarna.

Fasanen smakade utsökt. Vi hade inga salt, men rikligt med enbär gav en överraskande fyllig smak. Vi började med att dricka den närande buljongen och delade sedan på köttet. Livskvalitet under rådande omständigheter.

Och så var det dags för natt igen. Jag hade samma eldvaktstider som föregående natt.

Det regnade lite under natten, men fredag morgon såg helt ok ut.

Våra grannar.

På morgonen kom Ingvar för att inspektera fångstsnarorna vi satt upp för hare och fjällripa. Nu är förstås fjällripa ett något osannolikt byte i sydvästra Finland, men det var övning inför vinterkursen i Jämtlandsfjällen. Sedan var det bara att ta ner skyddet och sprida ut materialet i terrängen för att sedan rapportera in till följande kontroll.

Fredagens uppdrag var att göra allt ensam. Min presenning på 3×5 m var förstås för stor och jag fick en på 2×3 m och 1×2 m, bara så att allt inte skulle vara så enkelt. Jag tilldelades en karta med ett litet område märkt för mig och gick tre kilometer dit. Ryggsäckar var förstås inte heller tillåtna och bärkassen gjord av det antika icke vattentäta svenska regnskyddet var förhållandevis oergonomiskt.

Min plats var bokstavligen mitt i kärret invid en sjö.

Insamling av grankvistar för att ha mot markkylan. Vi fick ha ett liggunderlag i skum, som i alla fall sparade lite gran.

Skyddet tar form.

Jag sökte en del efter en bra plats och är övertygad om att jag hittade den bästa som fanns tillgänglig på området. Klippväggen kunde ha varit lite brantare för bästa reflektoreffekt, men det var inget att göra åt saken.

Ljudet av sågande och kvistar som knäcks hördes från alla sidor av sjön.

Jag kom till platsen halv tolv och var klar med byggande av skydd och insamlande av ved halv fem, varefter jag tände en brasa. Jag sökte en del för att hitta bra ved utan resultat. En lämplig torraka hade varit perfekt och kanske någon tjärstubbe, men det fanns inte tillgängligt. Jag tog slutligen risken och hämtade två smärre torra tallar från myren och lite torra större tallkvistar. Veden var lite för fuktigt för att vara helt bra och föreföll heller inte innehålla värst mycket tjära eller terpentiner och krävde därför en hel del underhåll. Det är således en hel del jobb med att skaffa ved och bygga skydd och visst kände jag mig lite svagare p.g.a matbrist, men hade inga problem med illamående, huvudvärk eller trötthet.

Instruktionerna var att sitta vid elden och hålla sig varm under natten, men det var möjligt att tolka dem. Natten var såpass varm att det bästa rent energimässigt nog hade varit att bara skaffa ved för en brasa på kvällen för att koka vatten och värma stenar och en för morgonen för värme och varmt vatten. Själva övernattningen kunde ha skett i ett trångt tunnelskydd isolerat med mycket grankvistar. Jag beslöt mig i alla fall för att följa instruktionerna ordagrant: Det händer sig inte naturligt värst ofta att man har möjlighet att se vad en natt utan sömn gör med kroppen då man redan har flera dygns sömn- och matbrist bakom sig.

Det var en fin natt med fullmåne.

Jag förefaller ha en kännspak ställning när jag sitter eldvakt. Att sitta i så många timmar gav upphov till en hel del kramper i benen, en del ganska besvärliga. Saltbristen inverkade säkert också.

Ett försök att få skyddet och fullmånen på samma bild. Inte så lätt utan riktigt stativ och bara en gammal kompaktkamera. Jag vågade inte ta med mig någon bättre kamera denna gång, vilket syns i bildkvaliteten, då mina kameror på sistone fallit offer för vatten lite för ofta.

Lördag morgon kom i alla fall, efter en lång natt.

Jag tog ner mitt skydd och gick till samlingpunkten till klockan nio. Jag hade inte blivit klar med min snösko, men här är Kims exemplar. Att kunna göra en fungerande snösko var något vi uppmanades öva på till vinterkursen, då det annars skulle kunna bli riktigt miserabelt.

Nästa uppdrag var en orienteringsövning, börjande med en svensk kompass igen. Trots att jag varken ätit eller sovit kunde jag gå relativt effektivt, även om uppförsbackarna kändes, men hjärnan fungerade inte normalt. Baserat på tidigare erfarenheter var detta i själva verket inte direkt överraskande. Jag är övertygad om att det närmast är följden av en natt utan sömn och inte bristen på mat. Resultatet var ett komplett misslyckande i orienteringen: Den svenska kompassen tog mig sjuttio grader i fel riktning. När jag kom till ett helt oväntat ställe öppnade jag säkerhetskuvertet som innehöll en ordentlig karta, då jag inte ville yra runt och försena kurstidtabellen. Även med denna karta gjorde jag en del orienteringsmissar, men tog mig till samlingspunkten.

Vid samlingspunkten fick vi äta vår nödproviant och fick varsin jogurt.

Sedan gjorde vi grönsakssoppa, som visat sig vara ett bra sätt att bryta hungern. Man orkar bara med en liten portion, men är redo att äta mera några timmar senare.

Den sista övningen, uppgörande av signaleld. Vårt lag vann med tiden sex minuter, börjande från noll och intet.

Vi blev räddade till en bastu i Karis, där vi avslutade kursen med feedback. Det var en riktigt bra kurs och en fin erfarenhet. Speciellt den sista dagen då vi jobbade ensamma var ett bra sätt att bedöma de egna styrkorna och svagheterna. Dessa färdigheter är dessutom sådana att de inte kan utövas inom ramarna för allemansrätten.

Det är bara att tacka instruktörerna för undervisningen och deltagarna för sällskapet. Ett trevligt och glatt gäng, med ett gott humör trots omständigheterna.

 

 

Be Sociable, Share!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *