Vigus överlevnadsspecialisering, del 3. Vinteröverlevnad.

I slutet av januari var det dags för den tredje och sista delen av Vigus specialisering i överlevnad. Kursen var också min sista Vigukurs och jag ska nog bli klar någon gång under våren. Efter höstöverlevnadskursen sade vår instruktör, Ingvar Krancher från Sveriges Överlevnadscentrum, att de flesta ansåg vinteröverlevnadskursen vara lättare än höstöverlevnaden och jag trodde honom. Sällan har jag haft så fel.

 

Kursen började med att vi tog nattbåten från Åbo en tisdagkväll, anlände till Stockholm tidigt på morgonen och sedan körde nio timmar till Camp Ånn, som ligger ungefär 30 km väster om Åre i Jämtland. Det var inget annat att göra än att äta, gå i bastu och sova i väntan på följande dag. Torsdagen började med lite teori efter frukosten. Målen för kursen är på tavlan till höger om Ingvar.

Vi åt lunch och tog oss sedan ut i terrängen för att kolla upp några olika typer av skydd och kollade sedan några andra tekniker, såsom att värma sina tår i kompisens armhåla, något som blev nödvändigt under kursen. Det ska visst kittla om man vickar på tårna.

Det blev även dags att sålla bort utrustning, då vi skulle klara oss med ganska lite utrustning. Vi fick t.ex inte ta någon ficklampa eller annan belysning med oss. Jag hade i stort sett följande saker:

  • Enkel ryggsäck byggd av några pinnar, lite snöre och en jutesäck.
  • Filt i stället för sovsäck så att det skulle bli tillräckligt kallt.
  • Presenning (för att ens spara några granar).
  • Termosflaska
  • Kåsa
  • Spade
  • Liggunderlag i cellplast
  • Skidor, stavar och skidkängor
  • Stor svart soppåse
  • Ungefär 10 m paracord och lite annat snöre
  • En lite rulle ståltråd
  • Casström svensk skogskniv
  • Bahco Laplander hopfällbar såg
  • Eldstål
  • En stor och en liten metallbytta
  • Två bitar svenskt överlevnadssnacks från åttiotalet
  • Två par tunna ullsockor och två par tjocka stickade ullsockor
  • Två omgångar underställ i ylle
  • En tjock stickad ylletröja
  • En rånarluva i fleece, en tunn yllemössa och en tjock yllemössa
  • En bit fallskärmstyg
  • Två par tumvantar
  • Skaljacka och skalbyxor

Vi gav oss av vid solnedgången och skidade i en timme innan vi spreds ut i terrängen för att göra varsin snögrop av sova i.

Morgon från min snögrop (den andra bilden tagen av Danni). Natten hade inte varit värst kall, kanske runt -5°C, men mina medfarna tår var lite kalla. Presenningen var lagd över skidorna och stavarna, och har öppnats delvis på bilden för att göra upp en eld.

Skidning till platsen för följande skydd. (Bild tagen av Danni).

Nästa skydd, under en gran,  byggde jag tillsammans med Sara. Vi hade tid till ett på eftermiddagen att får skyddet i skick och samla ved för natten. Resten av dagen tillbringades med att skyffla snö. Vi skulle göra ett skydd av quinzhee-typ för fyra personer och till det behövdes en kupol på över fyra meter i diameter och med en höjd på två meter. Till skillnad från andra beskrivningar jag läst om detta skydd packade vi snön omsorgsfullt mellan varven, vilket ledde till att vi nog skyfflade många kubikmeter snö. Jag och Sami, de enda männen i vår fyrmannagrupp, gjorde här största delen av jobbet, då de stora snöskyfflarna var för stora för flickorna, som även var för korta för att få upp snön högt nog mot slutet. Följaktligen tog både Sami och jag ut oss alldeles för mycket redan nu…

Det var mellan -5°C och -10°C, vilket är en ganska behaglig vintertemperatur. Snöskyfflandet hade emellertid tagit precis alla mina krafter ända fram till illamående och väl tillbaka vid skyddet tog det inte länge förrän jag blev så dålig att jag kastade upp. Ordentligt. Efter det var jag helt slut och sov några timmar medan Sara höll eldvakt. Runt midnatt blev det min tur att ha eldvakt, vilket jag gjorde i tre timmar. Jag drack lite varmt vatten, men illamåendet var kraftigt nog för att jag skulle spy ordentligt ännu en gång. Det fanns förbluffande mycket kvar att spy upp…

Natten var annars helt ok och skyddet lyckade fånga upp en del av värmen från elden. Tårna var inte lika kalla denna natt. Vinden hade tyvärr vänt lite sedan vi byggde skyddet och det rök in en del.

Vårt skydd på morgonen, då vi redan eldat upp en del av värmereflektorn.

Snöskor i vardande.

Saras snöskor blir fina.

Vid ett-tiden var vi åter vid snöhögen. Nu gällde det att gräva ute ett sovutrymme i den. Ett drygt jobb, men betydligt lättare än dagen innan. Samtidigt fick vi även två dalripor per fyrmannagrupp av Ingvar. Vi hade visserligen också snaror ute, men hade inte haft tid för mera än ett par för att demonstrera tekniken. Riporna var djupfrysta och måste därför tinas innan de kunde plockas och tas ur. Väl kokta smakade de himmelskt, men mängden näring var nog minimal. Den andra bilden tagen av Danni.

Hela stället var fint och omgivet av fjäll, men det hade vi varken tid eller energi till att njuta av. Danni, vår hjälpinstruktör, skötte dock den delen.

Medan vi grävde ur snöhögen hade vi en eld med varmt vatten igång. Det blev kallare och röken hängde i lager ovanför oss. Bild av Danni.

Nu blev det kallare och var -20°C som kallast. Inne i skyddet var det dock åtskilligt mycket varmare.

Natten var tämligen kall, speciellt för mina tår. I något skede skakade jag så kraftigt att jag undrade hur Bettina, som låg rygg-mot-rygg med mig, kunde sova. Vi sov i alla fall så pass tätt inpå varandra att vi fick värme av varandra. Snöhögen gav även ett fullt skydd mot vinden, som nu ökat en del.

Morgonen inleddes med lite skidning med full packning, då Ingvar ville belasta ännu mera. Det hade redan stått klart att en del av kursen bestod i att belasta oss fysiskt och psykiskt, vilket klart lyckades. Jag var ganska långt en zombie efter mitt spyende, och illamåendet gick aldrig helt om. Tröttheten var ändå snarare en slags psykiskt lättja än direkt fysisk, då skidningen gick bra utan att kännas tung. Bild av Danni.

Det sista skyddet var en eldkoja för fyra personer, ett någorlunda runt skydd med en rököppning i mitten och bänkar på sidorna att sova på, med elden lågt ner i mitten. I detta skede gav sig den psykista lättjan till känna och det var nu Sara, som var klart skarpast av oss i detta skede, som tog kommando och såg till att saker och ting hände. 

Platsen var annars utmärkt, med en bäck med åtkomligt vatten invid. I detta skede hade jag en stark avsmak för vatten som smakade rök och sot, något som är oundvikligt då man smälter snö över en eld med fuktig granved i ett kärl utan lock. Fräscht vatten smakade underbart, om än något kallt.

Skyddet fungerade bra, men veden var fuktig och bestod endast av gran. Det var således tämligen rökigt i kojan. Bild av Danni.

Den sista morgonen skulle vi vara klara klockan åtta med full packning och snöskor på fötterna. Ingvar utlovade ansträngningsmaximum för den sista övningen. Att gå rutten utan snöskor skulle vara riktigt svårt, med ungefär en meter snö att ta sig genom. Snön var lös nog för att sjunka helt genom och fast nog för att hindra framfart. Jag var, liksom säkert alla andra, orolig för huruvida snöskorna skulle hålla ihop.

Det gick i alla fall riktigt bra, och min trötthet visade sig egentligen inte fysiskt, utan jag tog mig fram ganska snabbt. Ett stup bjöd på lite huvudbry, men jag kom ner helskinnad genom att ta av mig snöskorna och sätta på dom nere igen.

Undertecknad anländer till mål, med hela snöskor. Bild av Danni.

För att bli räddade måste vi förstås göra upp en signaleld med rök, som traditionen påbjuder.

Det var det. Vi var tillbaka i tid för att hinna med en snabb dusch innan lunchen, en lätt soppa som förberedde magen för mat igen. Efter lunchen hade vi gått om tid att gå i bastu, dricka en öl och bli hungriga innan festmiddagen på kvällen. Festmiddagen var utsökt.

På tisdagen körde vi tillbaka till Stockholm och var i Åbo igen på onsdag morgon.

En riktigt intressant och krävande kurs, som var mycket lärorik. Denna gång var det enbart typ 2-kul, då det inte var ett dugg skoj under själva kursen. För kallt, för lite mat, för mycket rök och för mycket arbete. Men i skrivande stund, efter att ha varit hemma i en vecka, känns det fint att ha gått kursen.

Jag får tacka mina kurskamrater för allt, samt Danni och Ingvar, för en kurs med en av Nordens ledande experter inom ämnet.

Be Sociable, Share!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *