Blanka isar

Äntligen har långfärdsskridskosäsongen kommit igång på allvar, och det dessutom med förhållanden man bara kan drömma om. Hela sydvästra skärgården har fått ett istäcke och dessutom utan nämnvärt med snö på.

Säsongen började egentligen redan i mitten av januari på sjöarna, men varade bara i en dryg vecka, innan det kom för mycket snö.

Det hanns även med lite skridsko på havsis innan snön kom.

Vi fick snö, vilket ju var trevligt även det. Vintern var sen, men sedan den kom har det varit fint. Här är en lite video från en skidtur i januari. Skridskosäsongen hade ett uppehåll på en månad, men under sportlovet började det hända. Det var kallt, riktigt kallt, och vindstilla och isen växte så det knakade. En första rekognoseringstur väster om Rimito under sportlovsveckan var lovande. Mycket slät is, som ändå var lite tunn på sina ställen. Men isen växer snabbt när det är temperaturer kring -20°C.

Två dagar senare åkte jag på en tur med Finlands långfärdsskrinnare väster om Rimito och vi hade igen mestadels fin is.

Och sen hände det. Skärgårdshavet fick is och Gullkrona fjärd, där jag paddlat en hel del, fick helt släta och blanka isar. Jag åkte igen på en tur med Finlands Långfärdsskrinnare och vi hade en fin kall dag på isen.

Landskapet öppnar sig.

Isen var mestadels tjock nog, men det fanns en del vindbrunnar. Nyfrusna vindbrunnar kan vara farliga och det krävs därför att man läser isen noggrant när man åker.

Mindre sprickor kan lätt korsas.

Fantastisk is.

Denna lite större släppråk gick det inte att komma över.

Skydd från vinden under en paus.

Lite ojämnare is.

En glad skridskoåkare, trots ansiktsuttrycket.

Rockhopping på skridsko?

Det fina och kalla vintervädret fortsatte utan snö och isarna bara växte. Ryktet spred sig och det kom busslaster med skridskoåkare från Helsingfors och Tammerfors för att njuta av Gullkrona fjärds blanka isar. Det rörde sig även en hel del grupper från Stockholm på isen under det senaste veckoslutet. Jag var själv där på lördagen med en liten grupp och gjorde en lite video om turen.

Nu behövde man ju egentligen inte ens fara så långt som till Gullkrona fjärd för att få fina isar. På söndagen gjorde vi en eftermiddagstur med start på Hirvensalo och avslutning vid Lillmälö, där vi hoppade på bussen till Åbo. Isarna var släta och blanka.

I skrivande stund ser det dock ut som om det roliga skulle ta slut snart. Snö och varmare väder väntas, vilket gör skridskoåkningen omöjlig. Eventuellt blir det en återkomst på sjöar ännu i en kort tid innan våren anländer, men det återstår att se.

Vigu Skridsko 2

Denna vinter, om ordet tillåts i detta sammanhang, har visat på vikten eller åtminstone nyttan och nöjet av att ha en tillräckligt bred repertoar av friluftsaktiviteter att välja mellan. På vintern vill man ju gärna skida och även cykla fatbike i vintrig miljö, och till det duger inte en kort bana med konstsnö. Det kan vara bra motion, men för mig infinner sig i alla fall ingen skidglädje på sådana ställen. Helst ska det vara ordentligt med snö, så att det känns vettigt att ta sig fram med skogsskidor. Denna vinter har det sett vintrigt ut i skogen i kanske två veckor, och i inget skede har det varit tillräckligt med snö för att åka utanför färdiga spår i skogen. Trots att det inte funnits snö har temperaturen lyckligtvis varit tillräckligt låg för att det ska finnas is, så det har varit möjligt att åka skridsko. Långfärdsskridskoåkningen har i själva verket varit den bästa och längst varande på många år, vilket nog räddat mig från frustration och galenskap.

Sedan Vigu Skridsko 1 för några år sedan, då jag var ganska ny inom grenen, har jag lärt mig mycket. Jag anser mig kunna bedöma isen och åka säkert i de flesta förhållanden, men när isen blivit tunn har jag varit försiktig. Då ispiken gått igenom med ett slag har jag i allmänhet sökt en annan rutt, trots att det ännu finns en marginal inom vilken man kan röra sig förhållandevis säkert, speciellt med min pessimistpik, som går genom 6 cm kärnis. För två veckor sedan gick Vigus Skridsko 2 av stapeln, och där hoppades jag lära mig mera om just svagare isar och när man ska anse att de blir för svaga.

Vi träffades på fredag morgon i Axxells utrymmen i Ekenäs för att gå genom lite teori och planera veckoslutets åkning. Som instruktörer fungerade Henrik och Danni.

Efter att ha kollat på olika källor till isinformation delade vi in oss i grupper och gav oss av för att rekognosera olika alternativ för lördag och söndag. Jag for med Tjurre och Kim för att kolla isen norr om Hangö udd.

I början var isen riktigt jämn och fin, men det tog inte länge att hitta det första svaga stället.

Det blev en liten tur på 12 km runt Bengtsår, vilket gav en bra bild av isen i trakten. Innan det blev mörkt for vi alla ännu på plurrningsövning i närheten av Baggö bro. Som långfärdsskridskoåkare ska man alltid vara beredd på att man kan gå genom isen. Trots flitigt pikande kan det finnas svaga ställen som inte låter sig avslöjas i tid. Detta händer sällan och det finns dom som skrinnat i 40 år utan att plurra, medan andra har en tendens att göra det oftare, sannolikt p.g.a större riskbenägenhet. Naturis är ändå sällan helt säker, så man bör vara förberedd.

Att gå genom isen behöver inte vara något dramatiskt, men det är bra att nu och då träna på det. Man har en ryggsäck med vattentätt packade reservkläder, vilket ger flytkraft så att man är i en bra position för att ta sig upp på isen igen med hjälp av isdubbarna, som man har placerade högt upp runt halsen. Efter att ha tagit sig upp på stark is igen, i allmänhet i riktningen man kom från, är det bara att byta till sina torra kläder. Är det riktigt kallt blir det en tävling mot tiden, innan fingrarna stelnar och blir obrukbara, men man kan alltid be om hjälp av en kompis. Ensam ska man helst inte ge sig ut på isen.

Jag for först.

Tjurre hamnade helt under vattnet när isen brast.

Lone vill upp.

När isen brister.

På lördagen blev det start från Bromarv.

Överis. Mörka områdan ska alltid kollas. Det kan vara överis, tunn is eller överis på tunn is. Kommer man med fart in på överis kan man göra sig riktigt illa när den brister.

I detta fall var det mörka området svagt.

Vi åkte vidare…

… och tog lunchpaus vid Pettu.

Vi turades om att leda gruppen. En del av kursen var övning i ledarskap, men främst koncentrerade vi oss ändå på att lära oss bedöma isen.

I ett skede började isen låta märkligt. Ett kraftigt slag med ispiken visade att den var tunnare, men ändå inte för tunn. Ispiken gick inte genom, men det sipprade vatten ur hålet, vilket också är en användbar indikation. Det var ändå något märkligt med den och Jöns hackade ur en bit, som visas senare.

Lite senare blev det tunnt, så tunnt att jag innan denna kurs inte velat åka där. Ispiken gick genom ganska lätt och isen knakade oroväckande under skridskorna, men det var just detta jag kommit för att lära mig.

Jöns från Paddlingsfabriken med isbiten. Det syns inte på bilden, men isen bestod av vertikala rör som var fastfrusna överst, i själva verket ganska likt våris.

Ett område med starkare strömmar. 2-3 cm is håller inte för en människa.

En andra lunch.

Resten av dagen gick huvudsakligen på tjockare is, inklusive en liten sjö. Det blev 37 km på skridsko på lördagen.

På söndagen var planen att åka från Hangö udd till Bromarv på kaffe och sedan tillbaka. Det hade snöat lite, vilket inte var önskvärt. Snö på isen försvårar isbedömningen.

Det var trots allt nästan ingen snö på isen.

Henrik blev bredbent innan han konstaterade att isen var för svag.

Det svaga stället passerades på land.

Åsa göra sig redo att pika på det mörka området som närmar sig.

Ismönster.

Den andra gruppen (vi var uppdelade i två grupper) ansåg denna is vara för svag för att ta sig över, men vi försökte och hittade en hyfsad rutt över.

Här blev det i alla fall för svagt.

Tillbaka på isen.

Lunchpaus. Underteckad i andra bilden.

Vi fortsatte mot Bromarv.

Nära kyrkbyn blev det igen lite svagare, men det var inget problem att hitta en rutt över.

I Bromarv. Jag hade hoppats hitta en Runebergstårta dagen till ära. Det hade varit en fosterländsk kulturgärning att äta en sådan, men det var bara att nöja sig med det som fanns.

Returen gick en annan rutt och började i motvind, men vi ändrade snart riktning. Jag ledde oss tillbaka och hade inga problem att hitta en rutt med hållbar is. Endast en gång knakade det till under skridskorna när jag belastade isen ordenligt. (Om någon ska gå genom är det ledaren, därför försöker man belasta isen mera).

På söndagen blev det 31.5 km skridskoåkning, inte värst mycket, men det var ju inte heller målet med kursen. Jag lärde mig i alla fall en hel del mera om svag is och var nöjd med kursen.

Följande veckoslut var isarna i Ekenäs riktigt bra och Henrik kallade till en tur i Ekenäs skärgård. Jag åkte dit från Åbo tillsammans med Magnus och det blev för min del en inofficiell fortsättning på skridskokursen, med möjlighet att lära mig ännu mera. Vi startade från Baggö och började med att åka utåt. Till vår förvåning kom vi till och med över Getskärsfjärden, även om isen där var lite spännande, dvs tunn och mjuk.

När man ser en isbro som denna lärde jag mig senare att man ska tänka på Ridö-olyckan. I detta fall var det i alla fall bärig is på ena sidan, vilket gjorde den acceptabel. Dessutom var det bara en mycket kort sträcka.

Ett smärre plurr. Jag gick genom en ishylla med ena benet upp till knät. Märkligt mjuk is.

Det blev en trevlig liten tur på 27 km i Ekenäs skärgård.

På söndagen var det sedan dags att sätta de nya kunskaperna i användning. Vädret var fantastiskt och jag startade en tur från Mielisholm tillsammans med Magnus. Det var soligt och mycket nyis.

Mätning av istjocklek.

Fjärden sydost om Heisala var för svag.

En liten ishylla som det gällde att hållas på. En räddning här hade blivit obehaglig, men ändå inte direkt farlig.

På väg ut mot Gullkrona fjärd från Pargas Port.

Gullkrona fjärd till vänster, islagd så långt ögat kunde nå.

Det blev en tur runt Attu, Jermo och Tammo på runt 30 km. Säkert skridskosäsongens absoluta höjdpunkt.